(†)

Jag drömmer att jag stoppar tungan i din mun och stryker lätt med den över din mjuka och fuktiga tunga. När du inte är här går jag runt i rosa strumpor och oftast utan byxor. Jag har målarfärg på fingrarna och jag vrider på händerna. Min mage snörar ihop sig av längtan och av brist på energigivande resurser. Den är ganska tom för det är tråkigt att äta ensam och jag vill inte äta för mycket. Det är alltid någon hemma så jag går aldrig helt utan mat. jag vill ha mer att göra, behöver mer att sysselsätta mig med så att jag inte gör illa mig själv (psykiskt). Ofta slutar ALLT med att jag får i mig för mycket socker.

Min pappa gör musik och min mamma lagar mat, jag sitter och dricker te medan jag tänker på att jag ingenting kan. Jag gnäller tyst för mig själv. Det känns som att någonting saknas, jag tror att jag vill prata med någon men vet inte vad jag ska säga.
När jag äntligen ska påbörja någonting som känns någorlunda vettigt blir jag distraherad. Jag knyter mina nävar och knäcker med lederna. Jag är inte arg eller så, jag övar bara olika stt att hantera saker. Dagen är fin, det har inte fallit något regn än trots att klockan snart är sex. Det är ljust ute, luften är frisk och det förvånar mig att det fortfarande ser ut som att det är sommar. På vissa ställen tar det längre tid för löven (och människor) att vissna. Jag tittar upp mot himmelen och tänker att vissa faller platt och orkar inte resa sig upp igen, andra går hela livet på en rak uppritad linje och några går med ögonbindel. Jag är lyckligt lottad men jag förstår inte oredan i huvudet, känslor får mig ofta att känna mig vilsen. Livet är sådant, antar jag.

Näzi skickar en spotify-länk med Makthaverskan och jag lyssnar. Hon verkar skrika ut all ånger, ilska, allt vad hon har, och jag tänker att det måste vara skönt.