Det glittrar. Min rygg är klen och det rinner grus ur munnen på mig. Nu när huvudet gör så ont att det känns som det ska smälta, suddas ut. När det är så tomt att saknaden av substans gör så att skalet/skelettet riskerar att rasa ihop, när allt är torrt som om det bestod av sand. Det svidande trycket i tinningarna, nacken. Innehållet är obefintligt, en tickande bomb. Huvudvärk.
vi turas om att äta varandras innanmäten*Ritar av, skisserar
vin, blodröd i mun
Det snurrar
har jag druckit nej jo vatten
Jag ska skjuta alla frivilliga soldater
de ska trilla döda framför fötterna på mig
ur mitt kylskåp
Jag ligger hos dig men inte med dig
jag sover ensam när jag sover men
jag somnar inte
En reva i lakanen, river upp tyg
med mina klor naglar jag mig fast i din
hud, den som luktar så gott jag
kysser dig över hela kroppen, ser på
dig i sömnen
Väntar på att allt ska komma tillbaka det är
redan här nu.
*
Allt låg samlat men nu ligger det utspritt. Fragment av tankar, drömmar. Sönderrivna texter, papper, kollage. Bladguld överallt. Golvet är städat likaså lådorna och borden. Fortfarande ligger allt utstrött här och var. Inuti. Den ostädade oredan inuti kroppen. Den som är tänkt att skydda men som sviker, som gör om alla felsteg igen igen igen. Jag tror jag gör framsteg men trillar bara framstupa. Jag står still, ensam kvar på dansgolvet när alla har gått hem. Fast i ett gråblått töcken. Jag vet inte vad jag gör.
En handfull tankar som kastades och slog mot väggen. Att krypa ihop i fosterställning under det varma täcket för att ge sig själv en känsla av skydd. Underkastelsen, att ge upp motståndet för någonting som skulle kunna vara enkelt. Du försöker avfyra skott med fingrarna, stoppar fingrarna i halsen, mot tinningen; vad som helst som får dig att må bättre. På rummet i sängen, blicken slött upp i taket. Räknar sprickorna i färgen och det finns inga undantag. Ingen kommer bort från sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar