(†)

Höstregn, ingenting känns mer påträngande just nu. Inte ens all jäkt i skolan.
Mitt ansikte tappar stundom all färg, för att i nästa sekund blossa upp i en illröd färg, blodet som kokar under den känsliga huden. Det finns känslor utan ord. Känslor jag inte klarar av att beskriva. Ett tillstånd av hopplöshet. Mycket rädsla. Jag skriver inte så mycket längre, när jag väl gör det blir det korta små vädjanden om att orka.
Jag vaknar upp yr på morgonen som om jag hade för mycket att tänka på men i huvudet finns ingenting.

Mitt rum känns inte lika livlöst och trist nu, jag kan se alla färger igen. Dock känner jag mig nästan död inombords. Jag ska göra ett nytt försök att ta mig till biblioteket i veckan för att leta fakta. Jag är trött på att känna mig obildad och korkad.

Det enda jag ser när jag ser mig i spegeln är en gigantisk köttklump. Jag vill formatera om den klumpen till någonting bra och nödvändigt. Ingen vill väl vara en last? Jag ska försöka "rycka upp" mig också, men det vill inte gå över en natt. Det är halt på vägen och jag behöver någon bredvid mig.