(†)

Jag hatar hela den gångna sommaren. Det var bara bråk mellan oss, mellan er och mig och alla andra. Ett hjärta slets sönder, någons trådar i hjärnan slets loss, någons kontakter slöts. Någon fick åka in några dagar för sina stackars svaga nerver, en annan isolerade sig. En ville göra vadsomhelst men gjorde ingenting. Sommaren var bara skit och problem.
Jag var arg, förbannad och ledsen. På allt och alla. Det är jag nog faktiskt fortfarande. Varför ska det alltid finnas problem i närheten, varför ska det alltid finnas någonting som känns jobbigt, liksom? Jag försöker ge mig in på en summering av allt som känns uselt -

Idag är det fint väder och jag gick inte till skolan. Jag vill inte gå ut. Jag känner mig ensam här. Enslig och dum.
Jag har dåligt samvete. Jag vill skriva hej, jag vill veta om jag gjort dig illa. Om så är fallet vill jag be om ursäkt. Jag är avundsjuk också. Jag är avundsjuk på att hon får roliga sms av Dig och inte jag, jag är avundsjuk för att du säger att hon ändå nog har några kloka funderingar, när du inte säger så om mig till mig. Det känns aldrig som att jag duger.

Jag gjorde slut med tre vänner den här sommaren. Tre stycken människor som skulle föreställa några av de bästa kompisarna jag hade. Kanske skulle jag varit en bättre kompis jag också, jag vet inte om jag överdriver eller har överdrivit. Jag är trött på allt. Helt ärligt ångrar jag ingenting, även fast saknaden av en person når mig ibland trots alla försök att tränga undan känslorna

Jag känner mig smutsig, oren, äcklig. Som att jag alltid går runt med ett lager smuts även om jag duschat, att lorten hopas inuti. I försök att göra av med känslan målar jag naglarna vita, skrubbar hela kroppen, borstar nagelbanden, använder djuprengörande ansiktsmasker, använder litet lyxigare kroppsojlor ibland och vädrar mitt rum ofta. Det hjälper inte mycket. Jag förstår inte.

Detta skrev jag för bara någon dag sedan. Känslor och tankar försvinner inte bara sådär. Jag är ett svin, alla andra är också svin.
Omotivationen kväver mig. Det är höst och kallt ute, jag har en ny jacka och lyssnar på Povel Ramel. Att äta är slöseri med tid, fast jag äter såklart ändå, jag är uttråkad. De tio böckerna jag beställt kommer idag eller imorgon. Jag hör viskningar, jag ser bilden av mig själv i spegeln. Egentligen vill jag bara be om ursäkt till alla, alla idioter, alla gamla vänner, de få jag har kvar. För att jag finns, för att jag också kan vara värdelös ibland. Ofta. Jag är inte bäst. Inte alls, aldrig.

Jag vill ha någon att utvecklas med, jag vill inte stanna där jag är. Jag känner mig så himla dum i huvudet. Förlåt jag är bara elak. Det är det enda jag är någorlunda bra på, tycker jag...