(†)

Folk ser så besvärade ut när de går förbi utanför mitt fönster. Den kalla luften lägger sig över golvet, jag fryser om tårna trots mina raggsockor som mamma stickat åt mig, min dåliga blodcirkulation i fötterna gör det heller inte bättre.
Reflektionen av mig i fönsterrutan: mörk, en blandning dova nyanser av brunt, blått och grått. Mina ansiktsdrag är otydliga, utsuddade, tillrörda. Hela jag är suddig, som om hela min person idag är diffus och ogripbar. Bara en otydlig skugga. Svävande och oskarp. Helgen kommer nu och då spelar det ingen roll för då får man vara ifred om man vill.