(†)

I köket. Vattnet som strömmar genom rören i väggarna. En suddig reflektion av rörelse i fönstret. Regnet som fallit hela dagen, en jämn ström av milda vattenpilar mot den rena fönsterrutan.
Föraktet. Den tarvliga lågmäldheten med att sitta och prata med sig själv. Låga men gälla viskningar mot en själv. Att sitta fängslad i sin egen kropp, en sorts rörligt fängelse. Att röra sig i, att röra sig med. Något som ingen annan ser men som man ändå tvingas släpa på. En osynlig slöja. Knäna och ryggen ömmar, väggklockan tickar. Snart så, tänker jag, snart. Mina naglar är glittriga och jag smörjer in mina händer, de doftar honung. Planer för veckoslutet, ett sorts ljus längst fram i tunneln. Söndag. Jag återgår till min bok en stund.

Måndag. Obligatorisk huvudvärk, bröstont. Folk frågar hur det är och jag svarar att jag är trött, säger inte vad jag är trött på. Försöker vara glad och le, vara rolig åt de som fortfarande ägnar mig en liten tanke, en blick. Det antalet har halverats nu, vet inte precis varför.
Jag tänker på dig, jag tänker på mig. Försöker låta bli. Försöker hedja tankarna med något, de dåliga och de som blir för mycket, tar upp för mycket tid, med färg, ord, plugg, intryck, ljud. Ibland går det bra, ibland går det inte.
Det är måndag och måndagen går mot sitt slut.