7.04.2010

Känslan av när det gör så ont att du inte vet hur det är att andas normalt längre. Tårar som strömmar ner för kinderna i en jämn ström, nävarna som än knyter ihop sig ovanpå knäna än kupar sig över ansiktet. Huvudet fullt av tomt. Jag trodde att jag skulle avsluta det här men jag klarar det inte, jag har för vana att vilja ge folk en andra chans. Du förtjänar en. Det gör du verkligen. Jag tycker om dig så fasligt mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar