(†)

Mina dagdrömmar är alldeles för stora och jag funderar på att drömma och aldrig vakna. Jag försöker indikera för dig att du är min skatt, men så många ord; ibland blir ljudet av orden alldeles för mycket. Ibland blir tystnaden för stor. Jag har inte hittat något passande mellanting än.

Jag har sökt

och jag har försökt.

Hud mot hud. Jag stryker min hand över din rygg, dina varma lena axlar. Öppnar munnen i en liten springa, som blir större;

ord vill ut

men jag

stänger till igen.

Ibland vill jag springa in i din famn, gömma mig där, och aldrig komma tillbaka. Nederlaget, när jag inte längre vet vad jag ska göra, när jag nästan tappat all känsel någonstans på vägen, förutom känslor för dig. Jag vet inte varför jag fortfarande har denna time-out, varför jag inte känner någonting annat. Som att ingenting annat spelade någon roll och inte rör mig ryggen, fast det gör det. Och jag vet aldrig vad jag borde göra.