(†)

Det är i slutet av juni månad. Min födelsedag börjar närma sig, sommaren känns i luften och det känns som att varje känsla börjar ta slut. Inte slut som i fullständigt borta, utan bara som bedövad. Jag orkar inte känna någonting. Här på landet blir allting liksom tomt, utsuddat, blankt. Som att jag gått in i ett pausat läge. Jag trivs på något sätt med det, även om det inte är det roligaste. Det är ju ändå känslorna jag i stort lever för. Men det är okej att stängas av här. Dock vill jag inte att rovfåglarna på mina axlar ska slänga kärleken över det branta stupet som finns runt hörnet –

Jag täcker över det redan gardinförsedda fönstret med ännu en filt i någon dov färg, för att inte störas av att nätterna är så ljusa. Mörkret är blått i mitt rum som bläcket jag antecknar med. När jag anlände till landet blev jag som vanligt först litet lättare och jag sade till mig själv att det här känns bra, fjorton gånger
men sedan blåste det en lätt vind och allt var som bortknuffat, undangömt – bortblåst.

Sedan slumrar jag till en stund och hela världen är inte längre verklighet. Jag viskar tyst men orden kommer aldrig fram: Göm dig med mig. Mina ord rinner som finkornig sand mellan mina korta bleka fingrar.

Sätter mig ner för att måla men färgen bara blandar sig till en daskig gråbrun färg. Jag suckar och ger upp, lägger undan penslarna ett slag. Den nakna huden är torr men len och jag bränner mig när jag är ute i solen.

Jag låter en visslande melodi ljuda mellan mina båda öron. Ibland önskar jag att jag kunde säga direkt rakt ut vad det är, vad som gör mig illa. Kunna beskriva det obeskrivliga, det som också är utan förklaring. Jag vill säga vad jag är rädd för, vad som gör mig orolig, ängslig, hängig, störd.
Men jag hittar inte de rätta orden.
Inte ännu.

Litet tidigare, det är den 18 Juni och jag skriver i min dagbok:

”Det känns så tryggt att vakna upp bredvid dig och så tungt när jag behöver lämna sängen.
Men det gör ingenting för jag vet att jag alltid får komma tillbaka.”

Det var sommar men solen lös inte den dagen, och när den väl gjorde det nådde solstrålarna inte riktigt fram ändå. Jag går fortfarande runt och fryser inuti. Som om den envisa vintern aldrig riktigt tog slut någonstans inne i mig.

En annan dag:
Ute är himlen ljust blågrå, det blåser en del men det är inte så kallt nu. Jag kommer till Camilla och det första jag gör när jag kommit innanför dörren och hälsat på henne är att sätta på vattenkokaren och lägga en tepåse i varsin kopp, det har blivit en rutin. Jag tänder en rökelse och den doftar så gott, så jag går runt med den i hela lägenheten. Camillas lägenhet är dragig men jag blir trygg så fort jag stiger över tröskeln för jag vet att jag kommer bli väl bemött. Hennes hem känns så lugnt och säkert.
Med stora vita bokstäver skriver jag på den svarta lilla griffeltavlan som hänger uppe på väggen i köket:

”Det är kyligt här inne men jag blir varm inombords när jag ser dig, kram”

Jag oroar mig att allt ska gå fel än en gång.

Sedan. Det finns så många dagar att hålla reda på och det är svårt. Jag träffar människor jag inte sett på väldigt länge. En del är otrevliga och obehaget som alltid funnits när en person går förbi en sitter ännu i. Andra är tysta, som de inte har någonting att säga. Jag känner mig hopplöst liten och bara sitter där och jag
vet inte –

I

Jag vet att vi kommer ses igen, men det blir aldrig mer som det en gång varit. Alla meningar tycks ha tagit slut, alla broar är brända och vi kommer nog aldrig mer återvända till varandra. Någon gång skulle allt ta slut, det visste nog vi båda, vänskapen sinade sakta så jag var väl beredd på det. Slaget. Men jag ville inte att det skulle å till på det här sättet: Jag är fortfarande som en stinkande odör i trapphuset för dig. Dina blickar svider.

II

Jag känner mig så bortglömd av Honom ibland – saker han gör och inte gör. Det är dumt att låta dig fylla hela mig.

III

Och jag ser allt framför mig. Skolsyster som säger Ja men då var det ätstörningar och jag blir stum för jag skulle aldrig ens tänkt tanken. Min tystnad och jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till när jag vill öppna munnen. Hon rekommenderar mig skolans kurator. Jag nickar men vet med mig att jag aldrig kommer bege mig självmant dit. Det är otäckt att tänka på det.

*

Något tar slut och något annat börjar gro och har sin början. Jag känner det ända ut i fingertopparna. Vinden blåser och rycker i trädens löv och jag väntar. Väntar och väntar, för att få reda på vad det är -

Mina ögon svider, nacken är öm och jag stirrar rastlöst upp i taket. Kan det kännas tommare än såhär?
Jag håller mig ändå lugn.

Och jag väntar fortfarande.