(†)

Den andra augusti. Blommor i en äldre liten vas, nyplockade sedan igår. Gula, vita, lila, blå. Vi sitter mittemot varandra, i varsin ände av min säng. Du gör något med din dator, dina hörlurar läcker ut ljud av trummor. Jag vet egentligen inte vad jag ska göra, skriver för att inte se apatisk ut. Jag känner mig så himla förvirrad. Sårad. Osäker. Rädd att förlora dig. Att du ska springa för långt bort. Ledsen för att du försvann ett tag, om så för en kort stund, för att sedan komma tillbaka när mitt huvud var en dunkel massa. Jag hör ljudet av din musik och jag
och jag vet inte.
Jag vågar inte ens nämna någonting i min dagbok, rädd att det på något sätt skulle ge otur. Känslan lägger sig som en svart slöja över alltihop.
Tidigare. Ett ungt par i regnjackor, ett stort mörkblått paraply tillverkat i England. En jacka är djupblå, en annan militärgrön. Vi två. Du och jag tillsammans och regndropparna rinner sakta på våra regnjackor, ner på knäna och vidare in i stövlarna. Vi två i skogen, på stigarna, mellan träden. Blöt hud, stökigt hår, händer och
tankar fantasier tankar.
Ord. Jag har fått svårt att hitta orden. Osäkerheten. Jag vill inte bli sårad, jag vet inte vad jag vill säga. Vad jag ska säga. Jag ser kanske mest bara bekymrad ut och rycker på axlarna. Det svider inuti, under bröstkorgen. Det känns konstigt i magen, mitt huvud går på högvarv varvat med tomgång. Avstängd. Jag hänger inte med.
Tårar tas emot, jag kupar mina händer under ditt ansikte. Stryker lätt med fingrarna över ditt käkben, dit lilla öra, hårfästet. Kysser dig mjukt i pannan, nuddar dina bulliga läppar med mina ljusröda. Jag gråter när du inte ser på, min torrgråt. Inte vågar väl jag med att visa mig svag, riktiga tårar, längre, jag vill inte. Förlåt. Kanske är jag dum, men det gör ont. Allt. Det går nog över snart, hoppas. Du anar inte hur mycket jag uppskattar att ha dig här. Nära. Tätt inpå den bara huden, att krypa in under den.
Jag ligger med min svaga rygg mot taket, alldeles tom inuti. Du läste mitt häfte åt dig, jag lät dig göra det, men du sade inte så mycket. Det kändes som att jag hade gjort fel. Helt fel. Att jag varit elak, egoistisk, okänslig. Får jag någonsin veta?
Den tredje augusti. Jag har fått känna hur ont det gör när din älskling gör slut på allting. Hur det känns när verkligen allt hopp rycks ur kroppen, när det bara blir ett tomt skal kvar ensamt i skogen.
Alla känslor rinner av en. Jag äter godis, låter mig fyllas till bredden, och låtsas att jag knaprar på känslor. Tankarna stannar inte länge kvar i kroppen, kvar stannar bara ett tomt obehag. Ett tjock slemmigt och äckligt skal. Kroppshyddan, mjuk och svettig. Vi är vänner nu. Jag upprepar allt om och om i huvudet, går igenom varenda detalj. Till ingen nytta. Äter ännu mera godis, är nära till att spy. Vad gör jag av mitt liv och varför fastnar ingenting vettigt i skallen, bara saker som gör mig illa? Jag tänker ännu litet till, men kommer aldrig fram med något svar.
Jag stänger av mobilen. Låtsas som att jag inte existerar. Det känns på något sätt bra. Jag lever i hemlighet, ingen behöver veta vad gör. Jag lever i en hemlighet.