(†)

När vi pratar om en älskling som är närvarande i annat än realtid, egentligen långt bort, och en längtan som om den skred till verket precis i denna stund skulle ge bot för det mesta:

Med örat mot ditt bröstben: dina regelbundna hjärtslag gör mig lugn, säker. De lätta små knuffarna under den tunna huden, skelettet, nerverna. Stället som känns så skört, men på samma gång tryggt och starkt. Dunk dunk, jag knackar på hos dig och jag vill gärna komma in. Dit in. Du-dunk du-dunk, ditt hjärta fortsätter alltid att slå. Jag kupar diskret händerna runt mitt öra för att kanske höra litet bättre. Dunk du-dunk. Jag somnar strax intill ditt bröst.

Syrsorna spelar lugnt där utanför. Jag stirrar mest in i väggen, känner mig en aning sjuk och tycker att längtan börjar bli allt för stor. Är jag desperat? Sitter utan en enda tråd på kroppen, känner mig nedbruten. Som om någon skalat av mig all min kraft när jag hade ögonen stängda så att jag nu är helt slut. Tänker på framtiden. Varför ska jag tänka på den, vad ska jag med mina naiva planer till?

Jag går runt och väntar. På ett telefonsamtal, ett kärleksfullt sms, att ett brev kommer med posten. Kommunikationen lyser med sin frånvaro. Mitt huvud värker så jag går och lägger mig, vad finns det liksom att vänta på?