(†)

Jag tänkte att allt blivit bra under den här veckan, att jag är okej. Gick och köpte en godispåse utan att jag var sugen på det, åt upp den och då var ingenting okej längre. Vill gråta, har velat gråta åt nästan allt men inte tillåtit mig. Man kan ju inte hålla på hursomhelst. Jag intalar mig själv att jag kan lura min kropp att allt är bra, så att det känns som att jag kan leva med mig själv. Men man kommer ju inte undan, det har jag sagt förut.
Jag saknar min älskling. Blir irriterad att det ska ta en vecka mellan nästan varje gång som jag ska träffa min pojkvän. Det är inte rimligt, man borde få träffa sin sköldsoldat varje dag, varje morgon och kväll.

Kollar på en skvallersajt, vet att jag inte borde. Jag gör inte sådant, jag bryr mig ju inte om kändisar. Ändå ser jag på bilderna, jag ser alla smala och välsminkade människor. Deras liv, deras utseende. Lindsay Lohan till exempel, min barnstjärna. Hon är inte mycket mer över 20 och hon förfaller. Faller och faller och riskerar att falla ner i avgrunden. Ett ständigt förfall som tillslut kommer ta tvärstopp, när döden inträffar. Det gör mig ledsen. Hon var min idol länge, jag såg upp till henne och hon blev bara smalare och mer drucken med tiden. Stackars, tänker jag. En gång i tiden ville jag vara som du, nu vill jag bara ha dina smala armar.

Vaknar trött på morgonen, tänker att IDAG ska jag göra någonting som känns. Går till skolan, väntar och tänker att SNART. Kommer hem, det tomma rummet utan liv eller inspiration. Detta tråkiga liv, som kallas mitt liv. Frågade litet i butiker om praktik idag, varför är aldrig butikschefen där då?
Mumsar på den sista lakritsbiten ur godispåsen, känner mig konstig i magen. Nervös och uppblåst. Nej inte nervös, snarare bara hopplös. Hopplösheten hopar sig, samlar sig som en klump i magen. Jag vill inte prata om det med någon för jag hoppas att det ska gå över, och jag ställer mig nu frågan:

Varför gör jag ingenting?