(†)

Regnet vräkte ner precis i den sekund jag slog igen ytterdörren. Äter litet vindruvor, dricker smakrikt te från Indiska, en present från några vänner. Äntligen har jag fixat och tjafsat klart med mitt krångliga schema. Vissa dagar känns lika meningslösa som förut. Tänkte fortsätta att måla på en bild snart som jag kladdat på tidigare. Jag vet inte hur den kommer att bli, jag vet ingenting. Känner mig olustig inombords, känner en bävan om att det här skolåret kommer att gå bra.

Fryser. Väntar på att värmen ska komma och fylla kroppen. Mitt huvud värker, får konstiga magknip då och då. Jag vill leva det liv som jag fantiserat ihop på rasterna, när jag är rastlös. Obekymrat ensam, i en stökig men fin lägenhet som jag kan kalla min egen. Bland böcker, färg, tyger. Färgsprakande och glittrande ögon som läser boktitel efter boktitel, letar efter nålar och trycker snabbt och lätt på tangentbordet. Formar meningar, skapar klädesplagg, gör bilder. Pauser i arbetet som består av kyssar och bomullstrosor, i en säng med han med stort H.

Tuggar på ett svenskt äpple, jag har längtat efter den smaken. Jag är rädd att allt vackert vi samlat ihop tillsammans ska förstöras i regnet, men jag vet att det inte fungerar så. Jag oroar mig att våra minnen ska suddas ut, att våra känslor ska avta. Fast mina känslor för dig står fast, oavsett hur dumma vi kan vara. Men jag känner mig osäker när jag är utan dig, för jag kan inte läsa dina tankar och jag vet inte vad du gör. Jag litar på dig men jag
fantiserar och
bryr mig för mycket.
Jag vill inte ställa till med några problem.

- När äldre män erbjuder dig en plats under sitt paraply en bit, är en dag med det värkande huvudet tämligen räddad för en stund.