(†)

Torsdag var det ju, idag. Jag började skolan igår, det kändes som att någon dängat mig i huvudet med en tung historiebok eller en tegelsten eller något. Något hårt i alla fall. Utmattad blev jag, väldigt, men glad över alla snälla fina ansikten.
Nina Simone strömmar ut ur högtalarna, jag är ensam igen. Är alldeles uttömd sedan igår, när jag grät spände jag hela huvudet så att jag däckade i sängen på en gång när jag lade mig i den när jag kommit hem, på grund av huvudvärken. Jag älskar dig mer än någonsin nu, du är det bästa som har hänt mig. Jag har tur att mina få vänner är så otroligt fantastiska människor. Var enda en av dem. Det är underbart, ofattbart. Jag smälter nästan.
På något sätt känns det skönt att vara för sig själv just nu, fast det är jobbigt att känna sig ensam. Jag vill inte vara det, men ingen jag hörde av mig till kunde. Suck. Jag vet inte vad jag ska hitta på. Jag har ingen större lust att försöka mig på att skapa något för jag är inte bra på någonting. Allt känns utan mening idag, men för en gångs skull känns det rätt okej. Jag har fått laddat av mig av min negativa energi, jag hoppas dock att Han inte tog emot en del av det jag lämnade, att han tog in det. Jag vill inte göra honom ledsen, för det är det värsta som finns. Han gör mig nämnvärt gladare, utan att behöva göra ett jota, även om det inte alltid syns utanpå. Men det känns oerhört mycket inuti.

Ikväll har jag planerat att gå till Vitan på parkteatern och se på en liten konsert med en kär vän, kanske några andra också. I helgen ska jag "bo" hos min pojkvän, min skatt. Jag tänker må jättebra resten av veckan.

Nu vill jag hitta på något. Jag vill avsluta inlägget med att säga att jag kanske faktiskt ska GÖRA någonting. Vi får se, vi får se. Jag avslutar istället med att jag har känt/känner mig vilsen. Som om jag vore mitt ute i en öken, eller i en djup och tät skog och inte hittade ut. Ungefär så. Med Honom känner jag mig inte som att jag är hemma, men det känns som att jag är på väg, ut ur skogen, på rätt väg framåt...