(†)

Fyra punkter i september.

1.Vår kärlek är annorlunda andras.
Vår kärlek är om oss.

a)Framför spegeln. Naken, rosig om kinderna, biter mig i läppen. Först väldigt försiktigt, sedan hårdare. Släpper taget om mig själv, greppar tag med händerna om armarna igen. Pustar ut. Tänker. Min pojke. Går till sängs, ligger vaken en lång stund. Stirrar ut i det svarta. Märker inte när jag somnar, men jag gör det i alla fall till slut. Drömmer hela natten.

b)Det äter upp mig inifrån. Känslan av att du finns kvar, inuti.
En älg och elva rådjur senare: Bilen stannar framför stentrappan, jag vaknar och går upp, upp mot det nedsläckta huset. Det är kyligt och du ringer på telefonen. Vinden sveper förbi, tar tag i mig och sliter mig i håret. Den river upp mina innersta sår, blåsten. Den blåser liv i mig och blåser ut allt liv, allt rinner bort som en vattning vätska. Mina mobilbatterier håller på att ta slut och vi lägger på. Du var den enda som sade hejdå, puss. Jag biter mig i skinnet, luften här ute är så mycket friskare än i stan. Den renar mig på något sätt och här kan jag vara ifred. Nästan. Du tycks aldrig sluta spöka. Du är en sådan som kryper in i något sår; ett tomrum, och du kryper in under skinnet. Naglar dig fast i mina nerver, som i försök att täppa till hålet. Jag blir din slav men slutar aldrig att tänka, känna din närvaro även i din absoluta frånvaro.
Nu är det morgon och sol. Det blåser fortfarande lika mycket. Solen lyser och jag vet inte vad jag ska –
Försent. Det känns som att allting kommer för sent.

c)Du är den som får mig att vilja sy ihop mina trasiga drömmar med synål och guldtråd, omsorgsfullt lappa ihop dem bit för bit så att det tillslut inte är någon sönderriven dum dröm längre.

2. Människan är konstig: Vi äter för mycket eller svälter oss frivilligt. Vilket djur med överlevnadsinstinkt skulle göra så?

3. När hon är glömd kommer hon tillbaka. Hon gör sig alltid påmind. Det skär i mig.

4. Det är september, alltså är det höst. Inte längre enbart en känsla inne i kroppen, det börjar synas utanför på träden och det känns i luften. Det luktar blöta löv och jord och luften känns mer sund än sommarens kvava luft. Det är fortfarande vi två, vi två mot världen men även mot oss själva. Jag är så himla trött och jag hoppas du förstår, jag har bara två val:

a)kapitulera, hoppa över stängslet och förmodligen få alla mina ben i kroppen krossade eller

b)fortsätta

Jag känner mig så himla borta att jag nästan glömt bort hur man gör. Jag vill gömma mig i vänners famnar och armhålor, sniffa in doften där de sprutat sin parfym (bakom öronen, på bröstbenet, innersidan av handleden). Känna doften av dem. Jag behöver någonting varmt så jag gömmer mig i min röda vinterhalsduk, den jag stickade själv i nian. Jag måste vänja av mig med vissa saker, jag måste vänja mig vid annat. Det är höst och konstigt nog känns vissa saker mycket enklare än vad jag trott. Kanske för att jag vet att jag inte står här alldeles ensam. Jag har någon med mig den här gången. Det känns schysst.