(†)

Stoppar i mig en massa konstgjorda ämnen, godiset är i roliga små former, sötman skapar ett rus i hela kroppen. Ögonen klarnar, allt känns litet lättare. Jag vet att allt kommer kännas ännu tyngre senare, när godispåsen är slut.
Jag känner mig olustig, vill vräka ur mig förargligheter men avfärdar orden. Mina ord tycks ha tömts på all sin mening ändå. Alltid besviken, något modfälld, traskar jag runt med mina två lager strumpor och ett par skor på fötterna. För mig är alltid en temperatur på under tjugo grader kallt. Varför pratar inte folk ordentligt i telefon? Varför svarar de inte när man behöver ett svar? Jag gillar inte att prata i telefon, jag gillar inte att svaren på mina sms uteblir. Jag tycker inte om att sitta och undra, som ett dumt frågetecken, jag gillar inte att få skulden för någonting jag inte gjort. Jag blir så himla trött. Jag ÄR trött. Landet är nästa stopp, ikväll åker jag och isolerar mig i en stuga ute i skogen. Min mobil kommer vara påslagen men ni ska inte förvänta er några svar från mig. Jag vill kalla dig, eller er, idioter men då framhäver jag bara min egen idioti. Jag önskar att det fungerade att ta någonting vasst trycka till och sedan var allt som var svårt borta. Jag känner mig smått missunnad, att jag inte får vara med längre. Tiden går och jag går runt och velar. Jag vacklar mellan och fastnar lätt i något av mina svarta tyger, kläder, framför spegeln. Framför speglarna som förstör min dag, en längtan och viljan att vilja växa upp.