(†)

Världen skakar inför min blick, eller är det jag som skakar?

Hittar bloggar som skriver den ena krönika-liknande inlägget efter det andra. Jag vill vara som de, jag vill drivas av samma vilja som jag gjorde förut. Vart försvann min vilja att analysera allting? Varför skriver jag inte mina korta krönikor längre? De blir absolut inte lika bra längre. Jag har tappat all ork men jag lovar mig själv att ta mig upp igen. Jag vill så gärna. Jag vill vara en människa med öppna ögon, en som analyserar och tycker. Sådana människor är roliga och intressanta, jag tror att det är nyttigt för en människa att prova på att analysera saker. Inte sönderanalysera, men försöka litegrann i alla fall. Just nu förstår jag mig dock inte på särskilt mycket. Jag irrar mest omkring hemma.

TV Shop påminner mig om klassen, om kroppsfixering, om mig och om media. Det går inte en dag utan att man ser stora rubriker om hur man går ner i vikt, äter rätt och blir smal. Det är egentligen ingenting nytt under molnen, jag är inte den första som lägger märke till det. Min gymnasielinje är ganska utseendefixerad, allt handlar om att komma ut i modevärlden. Jag förstår egentligen inte riktigt varför jag valde den linjen jag gjorde, man använder sig mest av modeintresse (och det har jag inte jättemycket av) och sina färdigheter med symaskinen. Jag tror dock inte att jag skulle orkat med en vanlig samhällslinje för tillfället, där har jag väl svaret. Till och med mina lärare tjatar om att man blir tjock av att dricka kaffelatte, om dåtidens skönhetsideal och lägger sig i om hur fin kropp man har. Det handlar om utseende. Jag känner mig som en utstött när jag går runt där utan smink, med vanliga vardagliga kläder och ser ut som en nobody. Eller kanske inte riktigt en nobody, men inte en såndärn "tuff" typ (det gör ingenting, jag är hellre tönt ändå faktiskt, fast jag är nog en mittemellan-typ). Att jag inte köper nya kläder hela tiden. Jag är inte en av dem. Som tur har jag vänner ändå.
Jag är trött på att bry mig om vikten, jag vill inte lägga energi på det. Jag vill inte höra att jag, eller någon annan för den delen, ser fel ut. Jag förstår inte varför jag anses vara konstig bara för att jag försöker låta bli att vara mainstream. Att jag inte är sådär stereotypiskt tjejig. Jag vill inte ha tillbaka mina vikthets-tankar, jag vill inte tro att jag måste uppnå ett ouppnåeligt skönhetsideal. Jag vill inte att någon ska tänka så och förstår inte varför man "behöver" göra det. Det suger musten ur allt annat. Jag har vägt för mycket och jag har vägt för litet, jag har blivit retat. Jag är trött på att det var så då, jag är trött på att det fortfarande är så nu. Fickorna i skolan beter sig som att de fortfarande går i grundskolan. De visar verkligen inte att de snart är vuxna. Jag vet inte om jag heller gör det. Men det gör mig trött. Varför tar det sådan tid att växa upp? Modebranschen får människor att utvecklas bakåt, är min tanke just nu. Kanske stämmer det inte mycket överens med andras åsikter, men man får ju tycka som man vill. Jag är bara så oerhört trött på hela baletten kring kropp, kläder och ideal. Jag vill att folk först tänker efter och sedan bestämmer sig om det är rimligt att bry sig. Jag vet att det är så många som är osäkra och inte vill vara inne i denna onda del av modeintresset. Jag är trött på att höra allt onödigt gnäll i klassen, jag vill att folk ska äta ordentligt, jag vill att folk ska bry sig om annat.
Men jag kan inte bestämma över människor, bara över mig själv. Knappt.