(†)

Första gången jag lägger min hand över ditt nedersta revben, den sidan där det buktar ut litet: en stöt liksom for igenom hela mig och gav mig ett härligt våldsamt rus i kroppen. Det händer fortfarande, precis som första gången, ibland. Nu har vi varit tillsammans i sju månader och det känns fortfarande som att sagan om oss två inte närmat sitt slut än. Det är magiskt. Våra lukter blandar sig med varandra och fastnar i gardinvecken, i lakanen, i alla vrår.

Jag och lillebror plockar bär i en mugg. Fingrarna doftar starkt av smultron långt efter. Mitt tillhåll just nu är inte i stan och jag tuggar tuggummi bara för att ha någonting att göra. Allt känns så meningslöst när jag är själv men just nu spelar det inte så stor roll: det är skönt att vara alldeles ensam ibland också.