(†)

Jag drömmer att jag knarkar och färgar håret skrikblått. Allting är rörigt. Jag klipper sönder pärlhalsband och gör om dem igen, blir expert på att skapa och rasera. Jag förvandlas till min alldeles egen stjärna och jag skriker på mig själv att DU BORDE SKRIVA men jag känner mig modfälld. Jag kan ingenting så jag bara bråkar och slåss med mina vänner, bekanta och figurer som poppar upp i drömmen. Min pojkvän kan riva ut hjärtat ur kroppen på mig och mina vänner kan stampa på det och skratta hysteriskt samtidigt. När jag vaknar stirrar jag up i taket, vänder mig om och stirrar in i väggen, flyttar på mig ytterligare och tittar upp i taket igen och tänker att jag inte vill vara ensam.
Jag försöker skriva någonting fiffigt, som: mina vägar som krossats kommer jag åter att korsa. Men nej, ingenting duger längre. Jag provar att skriva en dikt i stället, precis när solen ska titta fram bakom molnen:
Alla insekter
till människor
som jag vänt på rygg
vänt ryggen till
för att få känna mig
sexigt bommullsrosa
och till trots,
hemligt ogillande till alla andra
och från dem
i smyg.
På landet har många träd blivit bruna för länge sedan och vattnet är iskallt. Getingarna är jätteslöa så jag tror att de håller på att dö tidigt för säsongen här. Det händer att jag läser ut tre böcker på en dag, försöker göra kollage men misslyckas gång på gång. Jag vet inte vart inspirationen tog vägen, kanske flöt den bort i regnet eller fastnade i någon gästs väska när denne skulle åka hem. Här finns den i alla fall inte kvar.
Jag har haft min mobil avstängd i flera dagar nu, slår endast på den när jag vill skicka iväg ett sms eller två för jag vill inte att någon ska ringa, jag vill inte bli nådd. Än. Det är bättre att jag slår på den när det känns okej att prata. Det sker ryckvis. Jag har börjat älta mig inför skolstarten nu också. Förbannat.
Jag går på bakluckeloppis, bakgårdsloppisar, auktion och alla andra loppisar jag kan hitta. Vet aldrig riktigt vad jag är ute efter, men jag köper en snygg vas som var fullständigt felfri och kantstött porslin. Ett par hela koppar. Jag har ingen fingertoppkänsla för att saker ska vara hela. Mycket är fint men krackelerat eller bara rent av skräp när jag kollar runt. Men jag vet att man kan köpa av ett eftertraktat märke för en billig peng. Jag känner mig nöjd då.
Jag har hunnit börja på sida sex till min pojkvän, om honom. Jag vet helt ärligt inte om han någonsin kommer få se det jag skrivit, jag vet inte om jag vågar. Det känns så himla privat, läskigt, pinsamt att lämna ut. Men man borde ju slutligen kunna öppna upp för den som fyller ens inre. Eller har jag fel? Jag skriver saker som att Jag blottar mina handleder: Se, det finns inte längre några märken kvar. När du kysser där kittlas det i kroppen. På något sätt känns det enkla väldigt intimt. Eller om när jag förstod att jag fallit för honom, om hur han tar emot mig varje gång jag faller. Jag kallar samlingen texter för Häftet, för det är just vad jag hoppas att det blir en dag – ett lagom tjockt häfte med kärleksord från mig. Jag tar med stycken ur texter jag skrivit som han sett förut, saker som han också aldrig har sett. Jag skriver dikter, prosatexter, om saker han gör, om saker han gjort och hur allting känns. Jag försöker få ner ALLTING på papper med ord men vet att det inte går. Det här är alldeles för stort för det.

Jag tittar trött ner på mina fötter, spretar litet med tårna. Just nu önskar jag mig: Ett tänt ljus och te vid sängen. Hud som klibbar mot hud. Att vi inte lämnar sängen på en hel dag förutom de stunder vi behöver kissa eller vill rota i skafferiet. Jag vill ge specialgjort godis till dig, julmust, ett rött sidenband och så kan vi spela spel tillsammans. Jag vill andas in små partiklar av dig. Men
du är inte här
så
Se på mig. Åt mig.
Snälla.

När jag kommer till stan ska jag köpa: Garn, bläck, strumpor, pärlor, böcker, inträdesbiljett till Grönan när Bob Hund ska spela där, sockervadd, en ballong och kanske litet fågelfjädrar. Sedan är väl alla pengar slut.

Jag letar igenom datorn, hittar en låttext jag skrev på engelska januari 2009, och en dikt skriven vid samma tid som gick så här:

Se hur mycket jag förlorar i blod och tårar
i blod och tårar
Se hur jag sjunker ner på marken
hur jag försöker klamra mig fast vid dig
hur jag söker din tunga
hur jag gråter när du säger att du inte vill ha mig
Se hur jag eldar upp alla fotografier på dig och mig
hur jag låtsas att det är du som dör i filmer
hur jag ignorerar dig när du vill ha mig tillbaka
Se hur jag lämnar allt bakom mig

Och ingenting hade blivit som jag hade tänkt mig, det skulle heller inte ändra sig.