(†)

Flickan i den blå regnjackan. Det är jag det. Ute och går i området som verkar vara öde. Ser hur regndropparna slår mot löven, hör hur de går sönder när de når marken. Sniglarna rusar det snabbaste de kan över vägarna och det känns som att hela världen är min nu. Jag lämnar fotspår på den fuktiga marken. Stannar till. Tittar ut över det gråa vattnet. En lätt dimma vilar över landskapet och en båtmotor hörs på håll. Jag känner mig nöjd och går tillbaks till stugan igen.
Ensam på mitt rum, äter en banan. Snart hänger jag upp mitt nya kollage på väggen, som går i stil med mitt första, ett som jag blivit relativt nöjd med. Jag kallar det Vattendjur på väg mot månen. Det är en val, mitt favoritdjur. Alla andra kollage, målningar, bilder jag försökt med tidigare har varit totala nederlag eftersom min inspiration tryter. Ibland klarar jag inte ens av att formulera en bra dagboksanteckning. Jag förstår inte vart man ska få allt ifrån.
Jag tänker. Det finns 5-6 liter blod i en människa. På en minut hinner allt passera hjärtat. Vad finns det mer i kroppen? Magsäck, lungor, tarmar. Kött och senor. Bilden av det inre äcklar mig men gör mig fascinerad på samma gång. Känslor förvarar man där inne någonstans också, men vart? Gömmer de sig i hjärtats kamrar, eller har det vi kallar känslor naglat sig fast på utsidan av magsäcken? Är allt bara skapat i hjärnan? Kan man se det? Nog med struntprat nu. Jag känner mig iskall inombords samtidigt som jag kokar inuti. Jag förstår mig inte på någonting. Längtan efter min kära är stor. Jag lyssnar på blåsten utanför mitt fönster, grenarnas löv som prasslar, om någon bil kör förbi på grusvägen. Ibland blir det alldeles vindstilla och knäpptyst. Det är nästan spöklikt. Jag kan höra mina innersta tankar utan problem, jag kan till och med höra ibland när jag bara är tom och ekar inuti. Det där uppenbara ekot, som oftast bara brukar komma litet smygande innan jag ska gå till sängs. Eller när jag stirrar rakt ut på ingenting och låter det komma fram. Mer som en fysisk smärta, förutom när det är sådär tyst. Det är litet obehagligt.
Två till dagar av månaden juli är kvar, sedan kommer augusti. Den artonde börjar skolan igen. Jag blir kvar på landet ett tag.
Mitt rum är stökigt, jag har inte bäddat sängen sedan Han senast var här. Jag vill behålla så mycket som möjligt kvar av sådant som påminner om hans trygghet när han åkt härifrån. Till exempel sängen vi rev upp tillsammans, kaoset bland kuddar och täcken. Jag finner tröst i det.
Och jag börjar sakna mitt smutsiga långa hår litegrann:


Jag. Flickan i den blå regnjackan. Tjejen med afrikaskjortan. Hon med ingenting alls. Jag tänker: En dag ska jag flyta/flyga/försvinna härifrån. En dag, när jag verkligen vet säkert och har möjligheten, kommer jag våga resa mig upp och börja gå.